Hej Bloggen! Det kanske verkar som att jag har legat i koma den senaste månaden, men det var en nödvändig kreativ paus efter den hysteriska massproduktionen jag höll på med innan vernissaget. Det är väl självregulerande, förr eller senare blir man ju tvungen att komma ikapp med verkligheten. Säger verkligheten när jag menar att yttre omständigheter inte ger en något annat val än att göra vissa saker, fast man kanske egentligen hade lust att göra något helt annat. I mitt fall innebar verkligheten bland annat en flytt med allt tillhörande kaos. Nu när vi har kommit i ordning och börjar känna oss hemma så är det såklart mer än värt det, det här stället är som gjort för oss, bättre än jag kunnat föreställa mig att vi skulle hitta. Dessutom är det första gången vi flyttat till en omöblerad lägenhet, så vi börjar på noll och har chansen att verkligen göra det unikt. Ingen annans grejer, tider, vanor och så vidare att ta hänsyn till. Om vi vill byta alla glödlampor till blått ljus, lyssna på samma låt i en timme och sitta på kuddar och äta middag i stället för att ha bord och stolar så är det helt okej, och det känns befriande.
Det har varit fullt upp med praktiska ting, det mesta alldeles för ointressant för att förevigas i skrift. Jag har knappt tänkt på att göra någonting kreativt förens inspirationen slog till som en blixt för några dagar sedan. Det är som om all inspiration samlats i någon slags damm, och när den tillslut brister så bara forsar idéerna genom huvudet, snabbare än vad man hinner skriva ner och än mindre genomföra. Jag och J satt och slökollade på någon serie när jag plötsligt fick ett infall: vad händer om man filmar rakt in i projektorlinsen medans den spelar, och sedan projicerar den filmen och filmar den på samma sätt en gång till?
En slags filmception tänkte jag mig, lins mot lins.. Sjukt random idéer kan belönas med fantastiska överraskningar, i bland till och med färgsprakande och obegripliga sådana. Det man ser i filmen är alltså bara massor av starkt ljus på väldigt nära håll. Ändå är vissa av grejerna som dyker upp så extremt tredimensionella och organiska att det skulle kunna vara en animation av hur man tänker sig liv på andra planeter, andra ser ut som byggnader och varelser från djuphaven...
Det är filmat med en vanlig digitalkamera, jag använde inställningen som är till för att fota fyrverkerier. Ingenting är animerat, sådant har jag ingen aning om hur man gör. Det är inte ens redigerat, förutom att jag har klippt ihop delar från flera längre sekvenser och lagt till ljudspåret + oundvikligen lite rymdljud ;)
Musiken är två låtar av Bluetech - Rubicon + Mezzamorphic från Elementary Particles + Prima Materia. Det är en favorit när det kommer till inspirationsmusik för mig, och dessutom passade det helt perfekt till det visuella.. Kolla på fullskärm och vrid upp volymen, detta är nice!
Jag kände för att dela med mig av den fantastiska upptäckten, så jag ställde projektorn i fönstret ett tag och belyste snön och träden i närheten.. det blev ungefär såhär.
Kan man plötsligt råka hitta en slags portal till en annan värld? Eller samma värld kanske, fast ur ett omöjligt perspektiv som man behöver känna till exakt rätt kombination av redskap för att få tillgång till, och det kan vara precis vad som helst så chansen att man hittar den är minimal? Ungefär som om det vore ett kombinationslås. En dag kanske man bara går och rabblar olika sifferkombinationer av någon anledning, och så helt plötsligt öppnar sig en annan dimension som våra begränsade sinnen inte har tillgång till egentligen. Den är där hela tiden, och den är bara en av ett oräkneligt antal sådana, allting vi ser är bara en av alla versioner, våran egen översättning som ingen annan känner till, och om de fick se den skulle de inte kunna tyda vad det var. Det låter kanske helt bisarrt om man inte gillar att tänka på parallella verkligheter och sådant, men efter att ha sett sådant här så kanske det inte låter så far off.. Jag tycker att det är otroligt inspirerande att bara tänka på vad allting är, om det fyller någon funktion, om det finns förut och sen eller om allt bara är nu hela tiden för allt och alla fast vi upplever det som olika omgångar med avstånd emellan.. ska inte tjata för mycket om detta nu, men ibland är det svårt att låta bli :)
Det behöver inte vara så dramatiskt heller, men när man känner att man får en liten hint av att en massa saker försigår som vi inte har en aning om vad det är, och förmodligen aldrig kommer att få veta någonting om heller så får man se det som en gåva. Det behöver inte vara en insikt eller ens en sanning, men den där känslan är svindlande. Man kan tro sig veta något hur länge som helst, det betyder inte att man nödvändigtvis är medveten om det. Om man plötsligt blir medveten så ändras perspektivet en aning, man får en hint om innebörden, och därav svindeln. Det kan ju handla om precis vad som helst, men för mig rör det ofta telepati eller liknande fenomen. En del kallar det intuition, Gud eller ödet, jag ser det som en slags glitch i alltet som gör att man plockar upp en kanal man inte vanligtvis får in. Något ovanligt och värdefullt. Som när man ser ljuset brytas i en prisma, färgerna är där hela tiden men vi behöver prisman som redskap för att se dem.
"Organisk prisma" sa J för ett tag sedan, och det uttrycket har satt sig. Jag tänker mig att all information i universum flödar fritt, kors och tvärs genom våra huvuden varesig vi kan tyda den eller ej. Vi fungerar som sändare, mottagare, filter, spegel. Organisk prisma!
